Har pratat med mamma i telefon och hon har nog rätt, jag är nog för impulsiv.
Så fort något blir dåligt så blir allt dåligt och jag vill bara fly. Jag nämner inte ens de positiva sakerna. Jag har ju ändå valt det här av en anledning och jag måste bara hitta tillbaka till det som gör mig lycklig. Jag ger det alltså en chans, hoppas att jag gör rätt. Funkar det så funkar det annars gör de inte det, men jag är redo att kämpa eller vi är redo att kämpa.
Innerst inne så vill jag att det ska funka! Hoppas verkligen att båda kan försöka tillsammans så att det blir bra. Vi har nu fått ur oss det som får oss att må dåligt och vi måste jobba med det.
Jag vet hur mycket jag har snackat om hur dåligt det är och det har låtit som det inte funnits något positivt men det finns det. Jag tror att jag har en dålig period där jag inte mår så bra och blir extra känslig. Det är inte så att jag ljugit men det finns faktiskt positiva saker som jag bara skippat att tala om.
Jag behöver mina vänner mer än någonsin och det är underbart att veta att de finns där!