ödet?

För ca 14 år sedan hade jag en pojkvän som också var min bästa vän. Vi umgicks jämt och vi hade aldrig tråkigt. Det var han jag skrev om min dagbok och han som stod på mina skrivblock i skolan. Sen försvann han helt plötsligt och jag fattade inte riktigt. Jag sökte upp honom en dag, eller jag ringde de nummer som jag fått av hans mamma. Ringde och talade om att det var slut.

Efter ett par år träffades vi igen, dock under konstiga förhållanden och i chock. Vi växlade inte så många ord, men han hade flyttat till de ställe som jag under alla mina år besökt under somrarna, Valdemarsvik.

Sen för ca 5 månader sen möts vi igen. Denna gång på ett pendeltåg i Stockholm, vi gjorde sällskap in till stan. Och sen hamnade vi även på samma tåg som skulle ta oss hem till östergötland. Han hoppade av i Norrköping där han hade bosatt sig och jag fortsatte hem till Linköping. Senare på kvällen fick jag ett sms. Dock så blev det inte så mkt mer än "det var kul att ses".

När jag sen några veckor senare är i Valdemarsvik tillsammans med Elias och Mamma kör en bil förbi och jag ser jim i den som vinkar. Sen så stannar bilen, Jim kliver ut och bilen fortsätter. Vi umgås hela den dagen och dagen efter och dagen efter de osv... :P På den vägen är det ;)

Hur konstig är inte världen? Var allt meningen från början? finns det något som heter ödet? Inte vet jag och inte bryr jag mig. För idag är jag lycklig och trivs sååå bra med Jim.