Ett leende behöver inte betyda mycket...

På krogen i lördags frågade en kille om jag alltid var så glad och log hela tiden, jag svarade ja. För jag tycker att jag ständigt har ett leende på läpparna. Men är jag verkligen så glad som jag verkar? Jag tror knappast det, allt känns så himla jobbigt just nu. När ingen ser gråter jag ett par tårar, varför ska allt vara så jobbigt? Jag är så himla ledsen men samtidigt kan jag känna en viss lättnad.
Jag tror och hoppas att det här är det bästa för oss alla, för i det här beslutet är jag verkligen inte egoistisk fast det kan verka så. Den som betyder mest är Elias och att han mår bra är det viktigaste för mig.

Just nu är det ett helvete för oss alla, men vi klarar det här.