Hur det hela började...
När jag fick veta att jag var gravid forsade tårarna av lycka. Längtan efter en bebis var enorm och äntligen var det min tur. Jag kunde inte hålla mig utan ringde samma dag mina föräldrar, tyvärr blev de inte lika glada. Jag möttes av kommentarer som "Hur ska du ha råd?" " Ska du inte gå klart skolan först?" vilket gjorde mig väldigt ledsen så jag slängde på luren. Men vad hade jag förväntat mig? vi hade ju diskuterat det här och då hade de ju nämnt att jag borde vänta tills jag hade ett ordentligt jobb. Så varför blev jag ens förvånad av deras motfrågor? Varför trodde jag att jag att de skulle reagera på ett annat sätt när jag redan visste?
Vet att mina föräldrar ville mig det allra bästa, vem vill inte sina barn det? De menade inget illa men ändå blev jag ledsen. Trots det så så hade jag bestämt mig, eller hade jag det? Ca en månad efter pluset på stickan dog glädjen, varför vet jag inte. Jag bestämde mig för att göra slut med kalle och ta bort barnet. Ingenting gjorde mig glad, jag var depressionen själv. Var hos läkaren för undersökning samt för att boka tid för aborten, men när jag satt där i stolen så började jag fundera på vad jag höll på med. Besöket slutade iaf med att jag talade om att jag inte var säker på min sak längre.
Läkaren bokade in mig på en tid till en kurator. Hon var jätte snäll och det var skönt att prata med någon utomstående. Hon hjälpte mig att inse vad jag verkligen ville, jag ville behålla krabaten i magen och jag ville leva tillsammans med kalle.
Jag skulle bli mamma!
fortsättning kommer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar